Katarina Andersson hittade tillbaka till måleriet under pandemin, som en kravlös motvikt till ingenjörsjobbet. I dag läser hon på Konstfack och bygger berättande scener där djur, fantasi och samtidens frågor möts med lekfullhet och skärpa. 2026 är hon dessutom aktuell i Liljevalchs vårsalong.

Hur startade din kreativa resa, när förstod du att måleriet var ditt språk?

– Det var under pandemin och jag började måla, som ett nytt fritidsintresse helt annorlunda från mitt fyrkantiga och krävande ingenjörsjobb. Jag ville göra något fritt och kravlöst, som fick mig att koppla av och tänka i andra banor. Jag har alltid älskat konst, men min inre självkritiker hade satt stopp för att utöva det tidigare. Jag provade mig fram och fastnade för olja: tempot, färgstyrkan och känslan i färgen passade mig. Det som började som ett fritidsintresse tog över mer och mer; varje ledig stund gick till måleriet. Jag gick kvällskurser i teckning och måleri, kom sedan in på Konstskolan Idun Lovén och efter ett år sökte jag – lite på chans – till Konstfack och kom in. Nu läser jag första året på kandidatprogrammet i fri konst. Det jag hoppas få med mig är tid, feedback och en miljö som driver mig framåt.

Vad betyder Konstfacks studiemiljö för riktningen i ditt arbete?

– Det är lyxigt att få testa. Jag ser hur många arbetar i olika medier och uttryck, och det gör mig nyfiken på att gå utanför måleriet: skulptur, installation, kanske ljud. Vi har handledning, men kan också be lärare från andra områden om input. Jag vet att det är det här jag vill göra – hur det blir efter utbildningen återstår att se – men jag vill ta vara på möjligheten att experimentera och utveckla mitt konstnärskap.

Var hämtar du motiv och inspiration och varför just de här motiven?

– Motiven kommer ur sådant jag varit med om eller funderar mycket på. Ofta är det djur jag mött i olika sammanhang blandade med andra referenser och erfarenheter – scener dyker upp när jag låter tankarna vandra t.ex. när jag promenerar eller åker kollektivt. När jag hittade in i den här typen av motiv kände jag att jag landade. De rymmer frågor jag tänker mycket på: rättvisa, klimat, djurens perspektiv. Jag vill ta in de temana på ett sätt som inte är övertydligt, där det finns lekfullhet men också en tydlig nerv. I samtal om mina verk blir det ofta fokus på innehållet snarare än tekniken, och det uppskattar jag. Jag vill att målningarna ska bjuda in till tolkning och att betraktaren ska känna att något sätter igång.

Skiss eller improvisation, hur förändras bilden under arbetet?

– Jag börjar med en tydlig idé om vilka karaktärer som finns och vad som sker i scenen. Jag gör en enkel skiss för kompositionen, ibland fotar jag skissen och testar färger i datorn om jag tvekar. När jag för över till duken markerar jag huvuddelarna och målar ofta bakgrund/landskap först. Den delen är jobbigast – det tar ett tag innan målningen blir min. Sedan kommer den roliga fasen: att sitta och pilla med detaljer. Landskapet och världen runt karaktärerna växer ofta fram under arbetet och kan överraska mig.

Hur balanserar du lekfullhet och allvar, vad vill du att betraktaren ska uppleva?

– Balansen skiftar med var jag själv befinner mig. Alla bär sina erfarenheter och tolkar olika, och det finns inte ett rätt. Jag försöker hålla verken öppna men riktade: en lekfull ingång som bär på något allvarligt under ytan. Känslan får gärna vara att man stannar upp, tittar en gång till och hittar något nytt.

Vad vill du utforska härnäst i ditt måleri och i studierna?

– Jag vill öppna fönster till andra världar i rummet: skulptur, installation, kanske ljudverk. Måleriet är min bas, men jag vill se hur idéerna kan ta plats i fler format. Konstfack ger mig möjligheten att pröva, få handledning och knyta ihop tekniker på nya sätt.

Varför tror du att en marknadsplats som Beyond Artisan behövs?

– Steget från skolan ut i världen är tufft. Beyond Artisan skapar ett sammanhang där man kan synas, hitta kontakter och nå ut – särskilt för oss som är studenter eller nyexaminerade.