I en lugn verkstad strax utanför Stockholm bygger Arman handgjorda gitarrer i liten skala. Ambitionen är enkel och hög på samma gång: instrument som spelas ofta, älskas länge och håller hela livet. Han tar bara emot ett fåtal beställningar per år och arbetar nära sin kund från första samtal till färdig gitarr.

Hur startade din kreativa resa?

– Jag har alltid velat arbeta med händerna. Som barn brukade jag tälja i mina föräldrars sommarstuga, men när mina föräldrar skilde sig och sålde sommarstugan blev det svårt att vara åtta år och tälja i en lägenhet i en Stockholmsförort. Då fick legot hemma stilla mitt behov att skapa. I sexan fick jag för första gången kliva in i slöjdsalen, och den ville jag aldrig lämna. Läraren fick faktiskt köra ut mig när det var dags för andra klasser att ha lektion, men jag brukade smyga tillbaka när läraren tittade bort. 

För att köra en liten avstickare kan jag ju nämna att det finns en person som har varit en rätt stor inspiration för mig och det är min morfar, en vithårig gubbe som är skolad inom möbelsnickeri i forna Sovjetunionen. Hans historia och genuina passion eldade på mitt intresse för hantverk varje sommar som vi sågs, trots att vi inte ens pratar samma språk.

Sen när det blev dags att välja gymnasium hoppades mina föräldrar kanske på en akademisk linje – det bli lätt så med en delvis persisk bakgrund. Om de blev besvikna när jag valde finsnickerilinjen var de duktiga på att dölja det. Gymnasiepraktiken gjorde jag hos två gitarrbyggare som verkligen avrådde mig från att ha det som yrke, men de lärde mig så mycket de kunde och det sådde ett frö hos mig.

Hur såg vägen från studier och praktik ut till att du startade egen verkstad?

– Efter gymnasiet hittade jag ett vikariat som slöjdlärare och där jobbade jag tills jag blev antagen till Capellagårdens möbelutbildning. Det blev tre intensiva år som avslutades med ett gesällprov och ett gesällbrev. Jag startade eget företag som möbelsnickare och byggde grunden till min egen verkstad, och under ett av mina första uppdrag lyssnade jag på en intervju med en gitarrbyggare i podcasten Hantverkardagboken. Då började jag tänka tillbaka på praktiken i gymnasiet och att bygga gitarrer som alltid legat och grott i bakhuvudet och hittade Musikinstrumentakademien. Samma dag som ansökningen öppnades skickade jag min ansökan.

Även den här utbildningen avslutades med ett gesällprov, men en vecka innan granskningen råkade jag tappa gitarren i golvet. Med bara en vecka kvar att reparera skadorna höll det tyvärr inte hela vägen, men den tonala granskningen gick otroligt bra och musikerna gillade instrumentet. Jag har planer på att ge mig på gesällprovet igen framöver, jag ska bara få det att fungera parallellt med företaget. Verkstaden hade jag ju redan på plats när jag var klar, den behövde bara kompletteras.

Kan du beskriva din verkstad?

– Byggnaden var mörk och oisolerad från början. Jag isolerade tak och väggar, satte in fönster med hjälp av min morfar, och nu har jag en ljus arbetsplats ute på landsbygden. Det är tyst och avskilt, och ibland ser jag ekorrar och rådjur utanför fönstret. Det är en fin miljö att arbeta i.

När min morfar kommer på besök skakar han på huvudet och fnissar åt att jag har gjort hantverket till en materialsport, för i hans värld har inte vanligt folk tillgång till den typen av maskiner och verktyg. Det påminner mig om att fortsätta vara ödmjuk och tacksam för att jag har möjlighet att försöka leva på skapandet.

Hur bygger du ”en gitarr för livet”?

– Målet är instrument som spelas ofta, älskas länge och håller. Det börjar långt före bygget: välja rätt material, låta det “vila” och hålla koll på fuktigheten och temperaturen i verkstaden för att få ett stabilt material. När man bygger en gitarr handlar mycket om balans – överdimensionerar man en gitarr blir den hållbar men låter inget vidare och går man åt andra hållet och underdimensionerar gitarren kan man få ett bättre ljud, men gitarren håller inte. Så det gäller att hitta en bra balans. För mig är locket och tonribborna på insidan av gitarren avgörande, eftersom de styr hur gitarren beter sig och vilken röst den har.

När man pratar om handgjorda gitarrer, använder du då enbart handverktyg?

– Nej, det gör jag inte. Just det här med handverktyg och maskiner är inte så svartvitt för mig. Förut räknades det inte som handgjort om man hade använt någon maskin, men nu är maskinerna självklara i alla verkstäder. När jag väljer mellan maskin och handverktyg väger jag mellan tid och precision: kan jag spara tid utan att göra avkall på precisionen? 

Vissa moment gör jag helt för hand, till exempel formningen av halsen. Där är jag inte beredd att kompromissa, utan behöver verkligen kunna anpassa halsens form till musikern som ska använda gitarren. I slutändan är allt bara verktyg, och utan handen bakom verktyget kommer det inte att fungera oavsett hur hightech eller dyrt verktyget är. 

Hur anpassar du en gitarr till spelaren?

– Jag börjar med att lyssna på kunden: spelstil, preferenser och hur deras nuvarande instrument känns. Mina gitarrer är lättspelade och svarar fint på fingerplock. Jag bygger med tunna lock för att få responsiva gitarrer, och förstärker gitarren på andra ställen för att den ska hålla. Halsformen anpassar jag noggrant, för erfarna spelare känner direkt när den stämmer. I materialval jobbar jag gärna med europeisk gran i locken; bakstycket och sargar väljer jag tillsammans med kunden utefter vad den vill uppnå.

Vad gör du vid sidan av gitarrbygget?

– Jag tar vara på spill från gitarrbyggandet och gör skulpturer, just nu i form av valar. Min morfar hade fått en hjärtinfarkt om han såg mig kasta så fint och noggrant utvalt material. Det är ett sätt för mig att variera arbetet och ändå hålla mig nära former och linjer jag tycker om.

Hur ser framtiden ut?

– I framtiden finns inget annat än att bygga gitarrer till musiker som gillar mina instrument. Det absolut viktigaste för mig är att bygga instrument som uppskattas över tid, jag har inget intresse av att bygga produkter som samlar damm på en hylla.

Varför tror du att en marknadsplats som Beyond Artisan behövs?

– När utbildningen är slut blir det lätt att man står ensam. Beyond Artisan ger en plats att landa – att visa arbetet, hitta kunder och få ett sammanhang. För mig är det en värdefull språngbräda.