Möt Moa Adrian – möbelsnickare och dekopör, utsedd till Årets Gesäll 2024. I intervjun berättar Moa om vägen in i hantverket, hur hon bygger sina bilder i trä och varför gemenskapen runt hantverket är viktig.

Hur började din konstnärliga resa och hur har den sett ut fram till idag?

– Jag har skapat så länge jag kan minnas. Som barn var jag rastlös och tecknade, målade och gjorde små skulpturer i lera och andra enkla material. I gymnasiet gick jag estet, bild och form. Efter studenten tog jag en paus från skolan och jobbade men fortsatte att skapa vid sidan av.

2019 gick jag en tvåveckorskurs på Capellagården – Forma i trä. Vi fällde små träd i skogen och byggde limfria konstruktioner, som en laxstjärts sinkad låda eller en pall. Vi testade många olika tekniker och jag tyckte att allt var underbart – jag rekommenderar verkligen Capellagårdens sommarkurser. Kursledaren såg hur roligt jag hade och öppnade mina ögon för att jag faktiskt kunde bli möbelsnickare. Han tipsade om Malmstens och om att förbereda mig på Nyckelviksskolan.

2020–2021 gick jag Nyckelviksskolan, Trä – form och design där snickeri, teckning, kroki och annat byggde min tekniska grund. 2021 sökte jag och kom in på Malmstens där jag läste en kandidat i möbelsnickeri. Intarsia hade jag tidigare bara sett hos min farmor och farfar, som hade en stor intarsiatavla jag ofta stått och studerat. När jag väl fick prova konsthantverket själv blev det kärlek vid första ögonkastet. Jag fastnade helt. Intarsian krävde fokus men gav också stor frihet. Från den stunden genomsyrade den nästan allt jag gjorde.

Berätta om vägen till minnesskåpet och gesällen 

– Det började med att vi möbelsnickarstudenter presenterade briefar för designstudenterna. Jag hade en relativt fri presentation som var öppen för tolkning. Konceptet var dock viktigt, jag ville göra ett skåp för minnessaker – sådant man sparar: fotografier, biljetter, kvitton. Jag blev ihopparad med Joel Bauer och tillsammans skissade vi fram ett skåp som på utsidan uppfattas vara enkel, med fler detaljer när man öppnade det. Hela framsidan, dvs dörrarna, skulle prydas av intarsia och motivet skulle fortsätta över dörrarnas öppning och runt alla hörn.

Under processen åkte jag till Bodafors för att tillverka intarsian. Jag huserade under en månad i Rolf Lehmanns gamla verkstad, mitt i ett litet samhälle med många besökare via Kulturgatan. För att hinna med mitt arbete och få jobba ostört blev det många sena kvällar. Innan jag åkte till Bodafors hade jag gjort klart motiv, ritning och bestämt träslag. Det blev en intensiv, mysig och väldigt lärorik period.

När skåpet, som tog 260 timmar exklusive intarsiatillverkning, äntligen var klart ville jag direkt bygga ett till – nu visste jag hur jag skulle gå till väga. Trots gedigen arbetsplanering där varje dag var planerad uppkom det ofta situationer där jag behövde stanna upp och tänka ett extra varv.

Med möbeln vann jag Årets Gesäll 2024. Det var en chock och samtidigt en stor glädje. Jag minns pirret under prisutdelningen i Stadshuset när möbeln stod övertäckt innan avtäckningen. Efter gesällen skrev jag mitt examensarbete, om intarsia och olika tekniker. Den praktiska delen av arbetet resulterade i en tavla med mått: 1600 x 850 mm som idag visas på Malmstens fasad i samband med att universitetet firar 25 år inom Linköpings universitet.

Moa Adrian & Li Pamp. Foto: Susanne Kronholm.

Hur beskriver du yrkesrollen ”dekopör” för någon som aldrig hört ordet?

– En dekopör arbetar med intarsia och olika typer av inläggningar. Ofta använder man träfaner men man kan även lägga in andra material. Det finns många olika tekniker. De olika faneren sågas eller skärs ihop och sammanfogas liknande ett puzzel. Möbelsnickaren bygger möbeln; dekopören arbetar med själva bild- och ytarbetet i faner och inläggningar.

Vem eller vad har påverkat din hantverkssyn? 

– Förutom möbelsnickare Johannes Lindgren som var kursledare på Capellagården har Leif Burman, lektor vid Malmstens och möbelsnickare, betytt mycket. När någon är riktigt bra på sitt hantverk ser det ut som när någon äter något riktigt gott – helt självklart och avslappnat. Så vill jag också se ut i mitt skapande. Alla lärare på Malmstens var väldigt begåvade, jag lärde mig mycket genom att titta och sedan översätta det till mina egna händer.

Foto stilleben: Pontus Maina. Bildbehandling: David Adegran.

Berätta om din arbetsprocess – hur tycker du om att arbeta?

– Ofta börjar det med en idé om komposition med bildens uppbyggnad. Jag gillar att rita sådant som är lite skevt eller oväntat: något som först kan se lite ”fult” ut, ett medvetet fel i perspektivet, något som får betraktaren att stanna upp. Jag börjar gärna med en enda detalj – som ölburkarna i vänsterhörnet på gesällskåpet – och bygger vidare därifrån.

Vilka träslag ligger dig varmast om hjärtat?

– Jag har ingen absolut favorit – det är faneren i sig som lockar mig. Citronträ doftar härligt när man sågar. Lönn är tacksamt, mjukt och spricker inte så lätt. Rotfaner är vackert men vill gärna spricka och kräver stadig hand. Varje träslag har sina egenskaper. Min uppgift är att förstå materialet, respektera det och hantera det därefter.

Vilka teman eller värden är viktiga för dig i ditt arbete? 

– Inspiration kommer nog från många olika håll och det kan variera stort från period till period. Just nu har jag snöat in mig på bilar, trots att jag inte kan så mycket om dem – det är formen som lockar. Jag hämtar också inspiration från fiskar och insekter. De är detaljrika och pilliga. Arkitektur – brutalism. Film ger mig mycket inspiration, inte nödvändigtvis handlingen, i stället kreativiteten. Jag fotograferar analogt, då kan det dröja innan bilderna dyker upp – det kan ge nya ingångar. Inspirationen kommer ofta från sättet någon annan har sett på något – den blicken kan trigga min egen.

Vad är ditt nästa steg?

– Just nu jobbar jag deltid med eget skapande. Jag vill fortsätta göra tavlor och gärna skapa serier av verk. Målet är att kunna arbeta som egen möbelsnickare, tillverka bruksföremål och integrera intarsia i dem. Framför allt vill jag fortsätta skapa och få visa att jag finns.

Varför behövs en marknadsplats som Beyond Artisan?

– Beyond Artisan ger mig chansen att synas och nå ut med det jag gör. Det är också en plats där kreatörer kan mötas, dela erfarenheter och höra hur andra tänker. I den gemenskapen hittar jag både mod och energi. Jag vill att mina verk ska tala för sig själva men jag behöver också bjuda in människor att se mina verk.

Mitt mål är att arbeta med min konst på heltid, och då är det viktigt att människor faktiskt hittar fram- Beyond Artisan hjälper mig med det.

Beyond Artisan känns väldigt positivt och jag uppskattar att plattformen finns. Det är värdefullt att vara del av ett sammanhang där man kan växa i sin roll.