Sebastian Mateu är möbelhantverkare och skapare av podcasten Hantverkar­dagboken. Hans arbete har uppmärksammats med Stora Hantverksstipendiet och Sven Olof Andersson-stipendiet. I den här intervjun berättar Sebastian om hur hans verk kombinerar mekanik, intarsia och färg, alltid med utgångspunkt i en berättelse.

Hur började din konstnärliga resa och hur har den sett ut fram till idag?

– Jag växte upp i en familj där alla gjorde saker med händerna. Mamma sydde och stickade, farfar byggde, morbror gjorde träbåtar. Ingen hade gått någon skola för det—de bara gjorde. Det kreativa fanns alltså där från början, långt innan jag kallade det konst. Som 16-åring kom jag till Sverige, provade gymnasiet och möbelsnickeri men blev skoltrött och valde att satsa helt på mitt stora intresse- golf. Jag hade jobbat som caddie sedan jag var 11 och började arbeta med professionella golfare som 14-åring. Mellan 2007 och 2010 pendlade jag mellan Sverige och Chile, jobbade och tävlade. Golfen blev min värld, men utan rätt stöd—särskilt mentalt—fick jag inte ut det jag hade i tävling. Hade jag haft huvudet då som jag har i dag hade det sett annorlunda ut; i dag är jag tryggare och mer beslutsam. Det jag bär med mig från golfen är framförallt disciplin och envishet.

En gammal lärare fick mig senare att läsa klart på Komvux. Då upptäckte jag Malmstens, besökte skolan, sökte och kom in. Åren 2012–2015 studerade jag där. Jag hittade hem och gick från “göra” till att förstå mitt skapande som konst. Efter examen stannade jag kvar på Malmstens och arbetade som tekniker och kommunikatör år 2015–2021. Jag reste runt, rekryterade och försökte sänka trösklarna—göra Malmstens välkomnande och avdramatisera prestigen.

Hur har du utvecklats i ditt konstnärskap under din tid på Malmstens?

– Min första krock under utbildningen på Malmstens var krokilektionerna. Jag förstod inte varför jag skulle skissa nakna kroppar om jag ville bygga möbler. Vändningen kom 2013 under möbelmässan, när jag såg en utställning av Kenji Komatsu. Små “hus” som kanske inte såg perfekta ut, men vars tillverkningsprocess och berättelser slog an något i mig. Då förstod jag att jag också ville förmedla något med mina möbler.

Leif Burman visade lådor av den japanska hantverkaren Norio Tanno—mekanismer som fick mig att tända till. Jag kunde sitta nätterna igenom och konstruera små lösningar. Under år två och tre öppnades mina sinnen för det konstnärliga: vad är mycket och vad är lite, vad är konservativt och vad är extravagant? Som sydamerikan dras jag lätt mot det uttrycksfulla, men jag lärde mig också att skruva ned och hitta en subtilitet som passar svenskt konsthantverk. Sakta hittade jag mitt formspråk. På intarsiakursen valde jag att gestalta berättelsen om Selknam-folket längst i södra Chile på 1800-talet. Det blev politiskt, men också ett sätt att tala om min identitet. Jag valde medvetet att inte “försvenska” mitt uttryck. Jag älskar färg, och det syns.

Mitt gesällprov gjorde jag tillsammans med Julia Prytz: skåpet Ester. I briefen, som bara var 15 minuter, vågade jag släppa loss och vara helt ärlig med min bakgrund och mina referenser. Julia lyssnade, intervjuade mig och översatte det till form—det var ett riktigt samarbete.

Vilken roll spelade golfen i din utveckling?

– Golfen lärde mig disciplin. Jag kunde ställa mig och slå 500 bollar för att hitta ett enda slag. Samma envishet finns i verkstaden: tålamodet att upprepa, justera och nöta tills det sitter—om det så handlar om ett stämjärnsgrepp eller en lådmekanism. När jag hamnar i zonen försvinner tid och rum. Jag ger mig inte förrän det känns rätt.

Hur ser arbetsflödet ut när du skapar?

– Jag kan planera en strukturerad dag, men själva idéerna går inte att forcera. De måste mogna. När jag skissar blir det ofta enkla former—fyrkanter—och så väntar jag in när en idé känns redo. Då kommer den plötsligt färdig i huvudet.

När jag ska arbeta tekniskt blir jag nästan besatt: jag läser böcker, ser filmer, dissekerar exempel tills jag vet precis hur jag ska bygga. Mycket av mitt arbete är undersökande. Jag skapar genom att förstå mekaniken, och låter uttrycket växa ur funktionen.

Du har tilldelats flera utmärkelser – vad har det betytt för dig?

– Stora Hantverksstipendiet kom under min tuffaste period. Jag hade sågat mig i fingret, kunde inte arbeta och föll in i en depression. Jag blev glad men förstod inte riktigt varför jag fick priset—att jag stack ut, podden, och viljan att utvecklas som konstnär och sprida svenskt hantverk. Det tog 2–3 år innan jag landade i det.

År 2024 åkte jag till Japan och hittade tillbaka. Jag startade upp verkstaden igen och började acceptera priset som en bekräftelse, snarare än ett krav. Jag behöver inte googla mitt namn för att veta vem jag är som hantverkare; jag kan njuta av resan.

I oktober 2024 fick jag även Sven Olof Andersson-stipendiet och mellan oktober och november 2025 har jag en soloutställning i Borlänge bibliotek. Det känns som en brytpunkt—ytterligare tecken på att jag är på rätt väg tillbaka.

Varför är kunskapsförmedling viktigt för dig?

– Jag började med att spela in samtal på spanska och lägga ut på sociala medier. Det tog fart, och jag sökte ett stipendium för att köpa bra utrustning. När jag väl hade den började jag bjuda in gäster och podda på svenska. Responsen gjorde mig trygg i att jag skapat en plats där man får möta hantverkare på ett personligt plan.

Jag vill ge vidare det jag själv saknade: konkret vägledning om hur man söker till en skola, hur yrket faktiskt fungerar, och att det är svårt—på riktigt—att vara hantverkare. Podden ger hantverkare en röst och låter andra hantverkare lyssna på varandra. Workshopsen är en förlängning av samma idé.

Finns det drömprojekt?

1. – Att skapa exklusiva boxar för ikoniska klockor—som Patek Philippe—på en nivå där mekanik och material möts perfekt.
2. Att förmedla hantverket ännu mer genom berättelser och projekt. Filmen Stina och draken (cirka tio minuter) är ett exempel. Jag vill resa runt och berätta historien om Ester för barn och väcka deras nyfikenhet på konst och hantverk.
3. Att göra fler egna utställningar där jag kan förena form, teknik och berättelse.
4. Att få ett arbetsstipendium så jag kan spendera en period med att undersöka och skapa.

Varför behövs en marknadsplats som Beyond Artisan?

– Utbildningar är bubblor. När bubblan spricker står du plötsligt ensam, utan handledning, och det kräver väldigt mycket. Därför behövs en marknadsplats för studerande kreatörer och alumner. En plats som Beyond Artisan är guld: allt är redo — jag skapar en profil, får en plattform och blir omhändertagen från start. Det viktigaste för mig är att konceptet är horisontellt, utan elit. Alla får finnas där på sina villkor. Den skillnaden — mellan att vara ensam och att faktiskt nå ut i världen — är avgörande.