Alba Matilde är textildesigner och tuftare som arbetar småskaligt med donerat second hand-garn.

Med färgstarka blommönster och ett tydligt made-to-order-tänk har hennes verk fått uppmärksamhet – och efter “Best in Show” på Formex 2024 tog resan ny fart.

Hur började din konstnärliga resa och hur har den sett ut fram till idag?

– Min konstnärliga resa har egentligen alltid funnits med mig. När jag var liten höll min mamma på med textil, min mormor målade porslin, vävde och sydde – och min farmor virkade allt mellan himmel och jord. Ju mer jag pratar med mina föräldrar, desto tydligare blir det att det kreativa finns i hela min släkt. För mig började det med att jag som barn sydde kläder, stickade och virkade.

Länge trodde jag att jag skulle jobba med musik. Jag studerade musikproduktion och låtskrivande i flera år, men till slut blev det för mycket – musikbranschen var för tuff. Det var då min mamma sa: ”Men varför jobbar du inte med textil istället?” Och det var som att något klickade. Hur hade jag inte tänkt på det själv?

Jag började på Tillskärarakademin och gick en grundläggande utbildning inom modedesign och mönsterkonstruktion. Där lärde jag mig mycket om modeskiss, portfoliobyggande och färglära. 2021 kom jag in på Textilhögskolan i Borås och tog min kandidatexamen i Textildesign där. Det var en intensiv tid, men jag var i skolans lokaler hela tiden för att få ut så mycket som möjligt. Jag är otroligt tacksam för den utbildningen.

Alba Matilde. Foto: Linnea Tammerås

Hur kom det sig att det blev tuftning?

– Tuftningen kom in i mitt liv lite av en slump. När jag började mitt examensarbete 2024 hade jag tänkt göra ett printprojekt med 3D-effekter. Men vi hade tidigare haft en tuftningskurs, och jag blev nyfiken på tekniken. Jag började med att kombinera print och tuftning – tuftningen var först tänkt som en liten accent. Men ju mer jag testade, desto mer fastnade jag. Det slutade med att det tuftade nästan tog över hela projektet. Jag är så tacksam att jag halkade in på det – det känns som att jag hittat helt rätt.

Kollektion Pistill. Foto: Linnea Tammerås.

Hur skulle du beskriva din stil eller signatur som tuftare? Har den förändrats över tid?

– Min stil är väldigt färgstark, ofta med stora blommönster. Jag är nog lite besatt av blommor, särskilt överdådiga, nästan alien-liknande mönster. Jag älskar att använda komplementfärger och kombinationer som gör att det riktigt poppar. Många säger att man blir glad av att se mina verk, och det gör mig glad.

Hållbarhet är också centralt i mitt arbete. Jag jobbar uteslutande med donerat eller second hand-garn. När jag planerar en ny kollektion är det garnet jag har som bestämmer färgerna – inte tvärtom. Jag gillar att jobba småskaligt, långsamt och personligt. Made to order, one of a kind – det passar mig.

Kollektion Pistill. Foto: Linnea Tammerås.

Hur ser din kreativa process ut – från idé till färdigt verk?

– Det börjar ofta med en känsla eller en tanke – som i mitt examensarbete, där jag inspirerades av min mormors porslinsmålningar och min farmors virkade överkast. Jag målade illustrationer som en kärlekshälsning till dem, och utifrån det utvecklade jag mönster. Sen skissar jag – tills jag hittar en form jag gillar. Därefter börjar jag tänka praktiskt: hur ska den hänga, hur funkar den rent tekniskt? Färgerna är något jag alltid tänker på men sparar till i efterhand, beroende på vad jag har tillgång till. Ibland tar garnet slut mitt i – då får man improvisera. Jag jobbar mycket med ”fake it ‘til you make it”.

Arbetsprocess.

Vilken del av tuftningen älskar du mest, och vilken del utmanar dig mest?

– Det finns tre moment jag älskar extra mycket. Först – när jag skissat ett tag och plötsligt känner: ”Det här är det!” Andra – när jag står vid väven och börjar rita upp min final skiss. Och tredje – när verket är klart och jag får hänga upp det på sin plats. Det är en så stark känsla varje gång. Det finns också verk jag inte är nöjd med – de hamnar under sängen. Men jag sparar allt, jag slänger aldrig något. Jag blir väldigt fäst vid mina verk. När någon köper ett känns det nästan overkligt. Som när min allra första kund köpte ett verk på Formex – och det sen dök upp i Sköna hem utan att jag visste om det. Jag blev helt paff.

Arbetsprocess.

Hur jobbar du med färg och form – planerar du i detalj eller jobbar du mer intuitivt?

– Jag tänker på färg hela tiden, men ofta på ett intuitivt sätt. När jag har skissat ett mönster jag gillar, kollar jag på vad jag har för garn hemma och börjar prova mig fram. Jag lägger färger bredvid varandra, testar olika kombinationer, blandar. Ibland räcker inte en färg, då blandar jag med en liknande för att dryga ut. Och om det inte känns rätt, drar jag ut trådarna och gör om. Att tufta är som att måla, fast med trådar garn! Det är en process – jag tuftar lite, går runt och tittar, känner efter.

Kollektion Pistill. Foto: Linnea Tammerås.

Vad inspirerar dig just nu – inom eller utanför tuftingsvärlden?

– När jag skapar försvinner tiden. Det är som meditation. Att få tufta, skissa, forma – det gör mig lugn. Det känns aldrig som ett jobb, bara som något jag måste få göra. För mig är konsten ett sätt att förstå vem jag är och vad jag vill ge till världen. Jag försöker tänka att om det jag gör kan skapa glädje för någon annan, då är det värt det.

Psykisk ohälsa – hur har det påverkat din resa?

– Det var just på grund av psykisk ohälsa som jag lämnade musikvärlden. Den krävde för mycket, jag var för ung, och jag mådde dåligt av att behöva konkurrera och ständigt prestera. Idag gör jag min konst på mina villkor. Det är mitt sätt att leva. Jag har vid tillfälle fått höra att jag ”måste börja massproducera”, då får jag ont i magen. Det är inte därför jag gör det här. Jag gör det för att det får mig att må bra. Och det är viktigt att våga stå för det.

Konstnärer är ofta sköra själar, och vår konst är hjärtat vi hänger upp för alla att se.

”Lips”, ”Mirror Mirror”, ”Matta”.

Vilka teman eller värden är viktiga för dig i ditt arbete?

– Hållbarhet, ärlighet och glädje. Att skapa något som är gjort med omsorg – med omtanke om både material och människor. Jag vill göra konst som får finnas i ett hem och ge något till den som ser det. Och jag vill jobba på ett sätt som jag själv mår bra av.

Berätta om Formex-priset 2024:

– Efter examen var jag arbetslös i några månader, men jag fick möjlighet att ställa ut på Formex. Och där vann jag ”Best in Show”! Det var helt galet – jag minns knappt något av dagen. Jag var så chockad och så tacksam. Det blev en vändpunkt. Plötsligt fick jag nya följare, uppmärksamhet, jag började få utställningar –och jag hittade också Beyond Artisan. Allt började rulla.

Formex Design Talents 2024.

Vad har du för framtidsplaner?

– Jag ser fram emot att ha en egen ateljé där jag har allt samlat. Just nu jobbar jag i ett makerspace. Jag vill också gärna jobba mer med offentlig konst. En av mina kollektioner, Nektar, köptes in till ett sjukhus i Sundsvall – de hittade mig genom Instagram. Det är en sådan ynnest att få bidra med något vackert i den miljön.

Jag undervisar också i tuftning ibland – det är något jag gärna fortsätter med. Det är så roligt att få sprida kunskapen och låta andra testa själva, utan att det behöver bli ”rätt”.

Jag är nyfiken på att börja jobba mer med möbler – att hitta gamla möbler och ge dem nytt liv med tuftning. Det är ett steg jag vill utforska. Jag vill också lära mig mer om hur man söker stipendier och samarbeten, och hur man kan fortsätta växa i sitt konstnärskap – på sitt eget sätt.

Varför tror du att en marknadsplats som Beyond Artisan behövs?

– Att vara konstnär är inte detsamma som att kunna marknadsföra sig. Plattformar som Beyond Artisan gör det jobbet vi själva kanske inte hinner eller orkar. Beyond Artisan hjälper oss nå ut, bygga nätverk och få möjlighet att vara med i olika event. Det ger ett sammanhang, och det är väldigt värdefullt – särskilt när man ofta jobbar själv.

Kollektion Pistill. Foto: Linnea Tammerås.