Emmeli Holm är en smyckeskonstnär vars praktik rör sig i gränslandet mellan funktion, form och ljud.

Med en bakgrund i metallformgivning och lärlingstid på Lod Metallformgivning i Stockholm, utforskar hon materialets och smyckets möjligheter som både kroppsnära objekt och poetiskt uttryck.

Hennes verk präglas av materialkänsla, teknisk precision och ett levande förhållningssätt till hantverket – där sandgjutning, improvisation och musikaliska referenser ofta vävs samman till något oväntat och lekfullt.

Hur började din konstnärliga resa och hur har den utvecklats fram till idag?

– Min resa började egentligen ganska långt ifrån smyckesvärlden. Jag gick naturbruksgymnasium och trodde länge att jag skulle jobba med djur. Men jag var ganska skoltrött och insåg att det var de praktiska ämnena, som slöjd, som engagerade mig mest.

Efter gymnasiet sökte jag mig till Vårdinge by folkhögskola, där jag under ett år fick testa på olika tekniker inom konst och hantverk. Det var där jag fick upp ögonen för silversmide. Det var något med att få sitta med materialet, lösa problem, bygga något bit för bit. Det var meditativt.

Jag fortsatte sedan till Leksands folkhögskola för att läsa metallformgivning under två år. Det var en praktisk utbildning där jag fick prova både bruksföremål och smyckesformgivning. Det var inte teorin som lockade, utan det kreativa och hantverket. Genom en av lärarna där, Klara Eriksson, kom jag i kontakt med Lod Metallformgivning i Stockholm, där jag blev antagen som hantverkslärling 2019.

Vad innebär det att vara lärling på LOD?

– Lod är en verkstad, ett galleri och en mötesplats för konsthantverkare. Upplägget som lärling var väldigt fritt, man har 100 veckor på sig och utformar själv tillsammans med handledare hur tiden ska användas. Jag hade sex olika handledare under min lärlingstid, och det gav mig ett brett spektrum av tekniker, metoder och konstnärliga uttryck.

På Lod fick jag verkligen en inblick i vad konsthantverk kan vara. Mång av handledarna var utbildade på Konstfack och inspirerade mig att utforska bortom det traditionella guld- och silversmidet. Jag började experimentera med olika material och tekniker och fick ett större perspektiv på vad smyckeskonst kan vara.

Hur har du utvecklats i ditt konstnärskap? 

– Från början var det hantverket i sig som lockade, att gå in i ett meditativt tillstånd, lösa tekniska problem och skapa något från grunden. Men jag insåg också att jag varit lite rädd för den kreativa processen. På Lod lärde jag mig att hitta mitt eget kreativa flöde.

När det var dags att avsluta lärlingsutbildningen valde jag att göra ett examensarbete istället för ett gesällprov. Det blev projektet ”Mina instrument”, där jag kombinerade mitt intresse för musik med smyckesformgivning. Jag skapade tre smycken med ljud: ett rytmägg, ett flöjtarmband och klangskålar i form av ringar. Arbetet avslutades med en soloutställning på Lod. Det kändes som en milstolpe, både konstnärligt och personligt.

Efter examen fick jag hyra en bänkplats på Lod och sälja mina verk i butiken där. Så småningom flyttade jag vidare till en smedja i Blackeberg, startad av Agnes Larsson och Maki Okamoto Alm, som är en av mina tidigare handledare. Det kändes som att flytta hemifrån. I Smedjan Blackeberg började jag verkligen stå på egna ben, använda allt jag lärt mig och fortsätta växa i mitt uttryck.

Vad inspirerar dig i ditt arbete?

– Inspirationen kan komma från väldigt olika håll, en melodi, en låttext, en känsla. Mycket kommer från musik, men också från naturen eller rent slumpmässiga former som uppstår under själva processen. Ibland börjar jag bara jobba direkt i materialet och ser vad som växer fram. Jag planerar inte alltid i förväg – ofta får smyckena ta form på vägen.  

En av mina favorittekniker är sandgjutning. Det är en gammal metod där man formar en specialsand runt ett objekt, häller i smält silver och får en exakt avgjutning. Det är tekniskt men ändå snabbt, och man vet aldrig exakt hur resultatet blir. Det är just den blandningen av kontroll och slump som jag gillar.

Hur skulle du beskriva din stil och uttryck?

– Det är något som ständigt utvecklas. Ibland kan det kännas spretigt, men det är också det jag tycker om, att det får vara levande och organiskt. Jag kan inspireras av allt från växtformer till dörrhandtag. Min före detta handledare Petronella Eriksson lärde mig att hämta inspiration och se former i allt. En ring kan ha sitt ursprung i ett ljud eller en form jag sett på gatan. 

Jag jobbar mycket med spiraler, rör, strukturer som får skrynkla sig. Det får gärna hända saker i processen. Metall är ett tacksamt material, det går att smälta ner, börja om, och återanvända.

Vad vill du att dina smycken ska förmedla till den som bär dem?

– Nyfikenhet. Jag vill att mina smycken ska väcka frågor: Vad är det här? Hur används det? Kanske låter det till och med? Som med mina smyckesinstrument, de ser ut som smycken, men har också ett ljud, en funktion. Det finns flera lager i det. Och det tycker jag om.

Vilka teman eller värden är viktiga för dig i ditt arbete?

– Jag börjar sällan med ett tydligt tema, men ibland märker jag att en kollektion håller ihop känslomässigt. Då bygger jag vidare på det under processen. Jag låter det växa fram snarare än att bestämma allt från början. Det är viktigt för mig att arbetet får utvecklas organiskt.

Vad har du för framtidsplaner?

– Mitt mål är att kunna jobba heltid med smyckesformgivning. Jag vill fortsätta nå ut till människor, vara med på utställningar och utvecklas i mitt hantverk. Under min lärlingstid på Lod fock jag även möjlighet att arbeta för andra formgivare, där jag hjälpte till med deras produktion och började fakturera. Det blev mitt första riktiga steg som egen företagare. Nu drömmer jag stort, till exempel om att någon gång få se mina smycken på Nationalmuseum.

Varför tror du att en marknadsplats som Beyond Artisan behövs?

– Jag tror att vi behöver fler mötesplatser för konsthantverkare och kreatörer. Det kan vara ensamt att arbeta självständigt, särskilt som nyutexaminerad. Därför tycker jag att initiativ som Beyond Artisan är så viktiga, man får möjlighet att synas tillsammans, att inspireras och att nätverka. Det behövs.

Bilderna i denna intervju är tagna av Emmeli Holm, Minda Holm och Kotryna Juskaite.